Ett stor antal deponier är under avslutning i och med att de ej uppfyller EU.s deponeringsdirektiv. En beräkning visar att storleksordningen 100 miljoner ton material behövs för enbart sluttäckning. Att enbart använda naturmaterial skulle innebära stora fula sår i naturen och slöseri av resurser. Det är angeläget att i största möjliga mån använda restprodukter.

Användning av askor visar att de är väl lämpade för olika konstruktioner i deponier. Askor kan t.ex användas i tätskikt, antingen som enskilt material eller i blandning med slam, genom att det går att uppfylla funktionskravet på täthet. Fyra anläggningar kan idag visa att genomsläppligheten ligger under kraven för Icke-farligt avfall respektive Farligt avfall-deponi.

Askor kan användas i alla skikt från geologisk barriär, undre tätskikt, gas och utjämningsskikt, övre tätskikt, dränskikt, skyddsskikt och i begränsad omfattning i växtskiktet.

För varje användning måste ett omfattande underlag göras som visar att vid sluttäckning ska samtliga ingående material tillsammans uppfylla funktionskravet Detta inkludera olika miljökrav och bygger på utlakning i laboratorier. Som extra säkerhet finns dels att bla Värmeforskrapport 966 framhåller ” Betydligt större lakning har uppmätts vid laboratorieförsök än i fält.”. Askor håller mycket lite av organiska gifter och ännu mycket mindre av lösliga organiska gifter. Det finns många tecken på att utlakning av oorganska ämnen minskar med tiden. En av de starkaste indikationerna är Lindestrands vetenskapligt baserade bokbok ”Falu Gruvas miljöhistoria” där 600 år av fruktansvärd miljöförstörning med sura svaveloxider, koppar , bly zink och kadmium i dag knappast märks i den biolodiska sfärern. Som ytterligare säkerhet finns att man måste ha kontroll på utlakningar i minst 30 år efter det att deponin är sluttäckt. Om någon oväntad utlakning skulle inträffa finns det tid och möjligheter att vidta skyddsåtgärder.

För vidare läsning, se PM Användning av askor på deponier

Naturvårdsverkets handbok 2010: Återvinning av avfall i anläggningsarbeten.

Handboken ger bra allmänna råd men inga detaljer om anmälningsärenden och tillståndsärenden. De värden som anges avser fri användning och gäller ej för ärenden som måste anmälas till myndigheter. Svenska EnergiAskor anser att det gäller även det som gäller de föroreningsnivåer som kan tillåtas ovan tätskikt vid deponitäckning. Ett skäl till denna synpunkt är att många av de värden som anges i handboken för material i deponiers skyddsskikt bygger på holländska försök med ren jord till vilka man tillsatt föroreningar i en farlig form och det överensstämmer inte med verkligheten för askor och andra avfall. 
Svenska EnergiAskor ifrågasätter även målet om att det under växtskiktet ska vara 75 procent naturligt organiskt liv i skyddsskiktet på en deponi. Dels är det ju inte ett extra skyddsvärt område och dels ingår skyddskiktet i den geotekniska konstruktionen i vilken det skall vara så liten rotaktivitet som möjligt för att skydda underliggande tätskikt. Det organiska livet i skyddskiktet skall vara av karaktären att man får en tillfredställande metanoxidation.
Det finns  m.a.o .skäl att ifrågasätta handbokens genomslag för deponier i praxis. Naturvårdverkets argument har ju framförts vid flera miljödomstolsförhandlingar och har då inte fått något gehör. Källa Mårten Bengtson och Anna Birgersson, advokatfirman Åberg & Co, Avfall & Miljö 2 2010.

CR 100514

Tillbaka